Med huvudet djupt nere i flyttkartonger...
blir man jädra less. Det är inte kul att packa. Det är inte kul att det blir megastökigt när ett hem ska packas ihop. Kartonger överallt. Känns som om jag packar och grejar om nätterna också. Hoppas bara att jag inte packar upp då... då!
Med huvudet djupt nere i flyttkartonger...
så blir det bra sedan det packats upp och kommit på plats igen. Det vet jag helt säkert. Och då kanske man ser på sina saker med andra ögon.
Nu kan du andas ut!
Nu ska jag fila lite på advent, lucia, och julfirandet. Vad som månde komma ut av det får vi väl se. Lovar inget. Fast tomten ska ju vara en snäll en...
En gång när vi kom till sommarlandet och klev in i huset så var skrubbdörren på övervåningen öppen på vid gavel.
Den dörren är svår att öppna och öppnas med nyckel som ska vridas två varv runt. Och dörren kan inte öppnas bara av sig själv. Vi har testat så många gånger. Det går inte att den öppnar sig utan hjälp.
Tidigare har andra dörrar öppnats när vi varit borta men de dörrarna har inget nyckellås... så vi har bortförklarat med att det kanske blivit något drag i huset. Även om vi inte trott på det.
Alla dessa gånger har ingen annan varit inne i huset när vi varit borta. Ingen.
Originaltexten är från 2004-11-06
Ändå hörs pratet av barnen klart och tydligt. Men det går inte att exakt höra vad de säger. Och detta har flera personer hört ett flertal gånger.
Originaltexten är från 2004-11-06
Hur går det med de osaliga där hemma hos er?
Har de blivit mer påtagliga i och med helgen?
Eller märker ni inget alls?
Min mor har berättat för mig om en händelse när jag bara var ett år gammal.
Min mor står vid köksbänken och ska laga mat och jag sitter på golvet nedanför och leker med något. Mitt i det mor håller på att förbereda maten så ändras köket till ett mycket gammalt kök och mor har gamla kläder på sig... lång grå kjol och en överdel och jag som sitter på golvet har en gammaldags kolt.
Och golvet jag sitter på är stampat jordgolv!
I några sekunder ser hon detta och sedan är det plötsligt det vanliga moderna köket. Detta var fortfarande väldigt verkligt för mor när hon berättade det för mig.
Originaltexten är från 2004-11-06
Varje kväll, ungefär tio minuter innan mannen kom hem och stack nyckel i dörrlåset hörde jag hur någon gjorde exakt det. Satte nyckeln i låset och vred om!
Men ingen kom in genom dörren!
Och ingen fanns utanför dörren!
Första gångerna funderade jag vad han sysslade med som aldrig klev in genom dörren. Så jag gick för att se vad han gjorde. Men det fanns ingen där. Alldeles tomt på folk var det. Jag som var ensam hemma med de små barnen tyckte att det var läskigt för det kunde ju ha varit någon annan som försökte låsa upp dörren. Men detta upprepade sig flera gånger och efter ett tag blev det en vana att han "gick före". Och det var alltid på de veckor han arbetade eftermiddagsskiftet. Inte då han arbetade förmiddag eller natt.
Originaltexten är från 2004-11-05
Och det hemma i mitt eget badrum. I eller bakom spegeln befann hon sig.
Det började med att jag i halvmörkret stegade upp för trappan från undervåningen till mellanplanet där vi hade badrummet. Eftersom jag var hemma i mitt eget hus och visste var alla saker stod så tassade jag på utan att tända lamporna. Tyckte att jag såg badrumsdörren röra sig lite grand... men tänkte att jag nog inte var riktigt vaken. För det var ju mitt i natten.
Öppnade badrumsdörren. Famlade efter lysknappen och hittade den snart. Såg något i ögonvrån och vände mig därför om. Det jag då såg fick mig att frysa till is. En istapp var mer mjuk och rörlig än vad jag var där jag stod fastfrusen i golvet. Håret reste sig på huvudet på mig. Ingen vacker syn misstänker jag. För mitt ganska långa hår rätt upp skulle nog skrämma vilken kraftmänniska som helst. För att inte tala om det vrål jag stämde upp. Det kunde nog väcka de döda och mer därtill som kan finnas att väcka. Att ingen brydde sig om att vakna av grannar och andra boende i mitt område är mig en gåta. För som jag skrek! Ingen kan beskylla mig för att ha dålig lungkapacitet. Den som gör det ljuger. Kanske minns jag fel. Kanske skrek jag bara inombords. Men det verkade mycket realistiskt, mitt skrik i natten. Länge höll det på också. Mitt skrik alltså. Till sist blev jag rädd för mitt skrik jag med och slutade skrika.
Den jag såg skrek dock fortfarande ihållande och med ett isande tjut. Sällan har jag hört ett sådant oväsen. Såg den hemskaste varelse i spegeln. Trodde jag skulle svimma. Blundade och tänkte att jag bara hallucinerade. Öppnade ögonen igen... sakta. Och fy bubblan. Där var fortfarande den hemska varelsen. Hörde någon skrika igen och tänkte att det var nog bäst att hellre fly än illa fäkta. Och sanningen att säga så hade jag inget att fäkta med. Bara en badhandduk. Och en badhandduk är inget bra vapen. Möjligen för att skyla sig med när jag duschat och generade grannen ringer ihärdigt på min dörr.
Backar ut ur badrummet med oförrättat ärende. Stänger dörren och knackar sedan på den. Tänkte att det nog var någon som var där i legitimt ärende. Vet ju inte vem dottern bjudit hem att sova över. Tänkte att det var någon hennes kompis. Knackar på dörren igen. Men inget svar. Öppnar sakta och försiktigt. Men ingen finns där. Kliver in i badrummet och åter igen hör jag det där förskräckliga skriket och ser den hemska varelsen i spegeln.
Vet på en gång vem det är. Svarta Madam! Den som alla skolbarn varnade mig för. Visste att nu var det kokta fläsket stekt. Att jag var förlorad. Att inget skulle förbli som det en gång varit. Detta var slutet. Slutat på allt för TheHappyWolf.
Tänker att jag ska minsann täppa till truten på den där sabla Svarta Madam som gastar så för jävligt. Kliver fram mot spegeln med en handduk i högsta hugg. Är beredd på det värsta... vad nu det värsta kan vara när man går i närkamp med Svarta Madam. Höjer handen med handduken...
När jag precis ska tvåla till madamen med den hopknölade handduken ser jag det.
Faen, det var ju mig själv jag sett.
Jag är ju väldigt närsynt och hade inte sett att det var min egen spegelbild jag sett med mina skumma ögon i mörkret.
Originaltexten är från 2005-10-30
Jag ser dig!
En kall mörk kväll när du är på väg hem på en enslig gata sitter jag där och betraktar dig.
Föga anar du att du är bevakad.
Uppe på gatlampans topp sitter jag.
På långt håll har jag redan upptäckt dig.
Men du anar inget.
Jag har svårt att bestämma mig om jag är ond eller god.
Har ingen riktig känsla för det.
Kanske lutar det mot att jag i alla fall är av den ondare sorten...
Du har inte sett mig, för du har inte en tanke på att någon kan sitta på en gatlyktas topp.
Och skulle du mot förmodan ha upptäckt mig skulle du tro att du har drömt... för ingen mer än fåglar sitter på gatlyktorna.
Du kommer släntrande närmare och närmare där jag sitter.
Jag kan se in i din själ och läsa dina tankar.
Men vad jag ser behåller jag för mig själv och för egna ändamål.
När du går förbi under lyktan kan jag inte låta bli att sträcka ut min stora vinge och den snuddar lätt vid din kind.
Förtrollad tittar du dig omkring men kan inte se någon eller något.
Mjukt berörd går du vidare efter att försiktigt ha känt på kinden med din hand.
Jag ser att du tänker att du på något sätt måste ha somnat till och drömt under din ensamma promenad hem.
På plötsligt milt och gott humör där jag sitter, högt uppe på lampan, får jag för mig att jag ska blåsa lite stjärnstoft in i din själ.
Det kunde lika gärna ha blivit att jag svärtat ner din själ och sänt dig till avgrundens rand för att kämpa för ditt liv.
För det onda och det goda kämpar fortfarande om platsen i min själ.
Originaltexten är från 2004-01-04 och är en del av fem som hör ihop.
Att när jag hade mitt skrivbord nere i ett hörn i vardagsrummet - innan jag flyttade det upp till övre våningen - kunde känna hur någon stod bakom min rygg. På vänstra sidan bakom mig när jag satt och arbetade eller skrev mina berättelser.
Det var precis som om en levande människa stått bakom min rygg och jag kunde känna värmen som strålade ut. Första gången började jag prata med, vad jag trodde, var gubben min som stod bakom mig. Men fick inget svar. Tittade efter... och där var tomt... tomt... bara luft. Gissa om jag blev snopen?
Sedan har det hänt flera gånger.
Men inget mer sedan jag gick in i väggen och tappade bort all sans och allt förnuft. Kanske fanns de alla där men att jag i mitt stressade tillstånd inte förmådde "se" dem fullt ut... mer än ytterst små glimtar. För trots allt tycker jag nog att spöken, oknytt eller vad man ska kalla dem i den andra dimensionen har sina fördelar... livet blir lite mer spännande! Och jag gillar spänning! Dock inte den spänning som finns i eluttagen. Den är bara för elektriska maskiner och dylikt.
Originaltexten är från 2004-11-04
Huset stod tomt ett tag innan vi flyttade in och under hösten hade vi renoverat och installerat ett helt nytt kök, målat, tapetserat, totalrenoverat tvättstugan och bytt sanitetsporslin på lilla toaletten och i badrummet. Under tiden vi renoverade var det ibland en lite lustig (läs olustig) stämning i huset. (Och jag drömde mardrömmar om huset och att djävulen hade rivit bort allt vi fått färdigt och krossat det - det drömde inte bara en gång... många gånger). Men eftersom jag hade, och fortfarande har, en hemsk fantasi och att det mest var på kvällstid vi var där och det då var mörkt, så tänkte jag inte så mycket på det.
Men sedan vi flyttat in blev det värre, och värst var det nere i vardagsrummet.
Vintern var omväxlande kall och mild det året. Men inne frös vi som om vi vore vid Nordpolen. Och speciellt frös vi nere i nämnda vardagsrum. Stora tvn hade vi i vardagsrummet, och den jättestora soffan som rymde allt och alla och lite till. Men för att sitta där och titta på tv så var man tvungen att klä på sig rejält. Det var filtar och tofflor och tjocka sticketröjor. Och massor med tända stearinljus och värmeljus.
Jodå, elementen var varma och det borde ha räckt till. Men vad elementen inte räckte till var den friska vind som stundom drog runt i vardagsrummet. Från början trodde vi att det drog från fönstren eller altandörren och letade med ljus och lykta efter stället som ställde till med vinddraget. Men något sådant ställe fanns inte på hela nedervåningen. Emellanåt anklagade vi varandra för att ha takfläkten i gång. Men takfläkten stod stilla och den brukade vi inte använda vintertid. Vi i familjen frös, besökare frös, hunden frös. Det var kallt! Detta vinddrag uppmärksammades även av besökare - de undrade vad vi sysslade med - varför vi vädrade så intensivt när det var minusgrader ute. Men ingen hade vädrat och ytterdörren och altandörren hade varit stängda och ingen hade varken gått ut eller in på ett bra tag.
Rätt som det var när vi satt där och tittade på tvn och fikade så kunde det komma en rejäl kalla vindpust och håren reste sig på våra huvuden och huden knottrade sig. Till sist funderade vi på om vi hade blivit knasiga på något sätt - men slog bort tanken - för även besökare sa ju samma sak som vi. Det var kallt!
Till sist en kväll när jag satt ensam nere i tv-soffan kom den iskalla vindpusten flera gånger. Jag blev heligt förbannad... eller heter det kanske "oheligt förbannad"? I alla fall fräste jag till rakt ut i luften -"försvinn dit du hör hemma och visa dig inte här mer". Straxt blev jag väldigt rädd och tänkte på om det var något spöke och jag i så fall hade retat det på oss än mer.
Men efter det hände inget mer i vardagsrummet.
Mer än...
se text nr 14
Originaltexten är från 2004-11-04
Platsen låg förunderligt vackert beläget. På en udde ut i en sjö. Med utsikt över Marsfjällen.
När solen sken var det så vackert där. Men även mitt i det vackraste och varmaste solsken kunde det plötsligt bli "kallt, mörkt och dystert". En mörk och kall känsla infann sig... det blev en helt annan atmosfär. Och man kände sig minst sagt liten och rädd! Hela tiden var det en känsla av att vi inte var ensamma där men det fanns liksom inget att ta på mer än den atmosfär som infunnit sig. Och den är så tjock och tung så man kunde nästan skära bitar ur den med kniv. Man blev själv lite ledsen och deppad när den känslan kom... och det har vi alla upplevt som var där.
Enligt de äldre som bott där i trakten har det funnits ett sågverk där vi hade vår lilla koja. Och på ett sågverk händer ju ibland olyckor. Det kan vara det vi märkte på olika sätt. Att de som förolyckats, eller människor som en gång arbetat där, fanns kvar och visade upp sig och sina känslor för levande människor.
Många gånger talade vi om att flytta upp lillkojan upp efter sluttningen mot vägen. Eller på ovansidan av vägen, men då skulle vi mista den fina utsikten och närheten till vattnet och det ville vi ju inte.
Nu har vi inte varit där på många år. Funderar om mannen och jag kan åka dit ensamma tillsammans med hundarna till sommaren. Ska bli intressant och se vad hundarna säger. De brukar ju ha åsikter om "skrömt" och märker när det händer märkliga saker. Ibland blir de vaksamma och varnande och andra gånger rädda. Förutom en gång på landet i Jämtland... då tiken blev väldigt glad.
Men den historien tar vi en annan dag. Ha´re gott bland spöken och annat löst småknytt denna vecka! En dag ska jag tala om för er hur man gör för att slippa spöken och småfolk...
Originaltexten är från 2004-11-03
Barnen sitter tysta i baksätet med varsin godisklubba och de gillar att åka i skogen på grusvägar. Fråga mig inte varför, men så är det! I alla fall, bilen går inte fort, vi tittar oss omkring...
Och så ser jag en gubbe i diket!
En gammal gubbe med gamla kläder.
Gubben var nog åttio eller närmare nittio år. Han var mager, blek och rynkig, och krokig i ryggen. På sig hade han en ljus skjorta med bara kragstånd - alltså utan krage - och en svart väst och svarta byxor. På huvudet hade han en svart keps av den sort som gamla män förr hade.
Gubben ser ut att vilja kliva upp från diket, som inte var speciellt djupt - mer som en fåra mellan vägen och skogen - och upp på vägen. Jag tittar för en sekund mot min egen gubbe som kör för att se om han sett gubben i diket han med och säger samtidigt "akta gubben i diket".
När jag sekunden senare tittar tillbaka där gubben i diket var så fanns ingen gubbe. Bara ett grunt dike.
Och det fanns ingen gubbe någon annanstans heller... för vi stannade och kollade!
Detta har jag fortfarande inte glömt. Det var så verkligt. Och är än idag. Jag kan gå ed på att det stod en gammal gubbe i diket.
Originaltexten är från 2004-11-03
