Huset stod tomt ett tag innan vi flyttade in och under hösten hade vi renoverat och installerat ett helt nytt kök, målat, tapetserat, totalrenoverat tvättstugan och bytt sanitetsporslin på lilla toaletten och i badrummet. Under tiden vi renoverade var det ibland en lite lustig (läs olustig) stämning i huset. (Och jag drömde mardrömmar om huset och att djävulen hade rivit bort allt vi fått färdigt och krossat det - det drömde inte bara en gång... många gånger). Men eftersom jag hade, och fortfarande har, en hemsk fantasi och att det mest var på kvällstid vi var där och det då var mörkt, så tänkte jag inte så mycket på det.
Men sedan vi flyttat in blev det värre, och värst var det nere i vardagsrummet.
Vintern var omväxlande kall och mild det året. Men inne frös vi som om vi vore vid Nordpolen. Och speciellt frös vi nere i nämnda vardagsrum. Stora tvn hade vi i vardagsrummet, och den jättestora soffan som rymde allt och alla och lite till. Men för att sitta där och titta på tv så var man tvungen att klä på sig rejält. Det var filtar och tofflor och tjocka sticketröjor. Och massor med tända stearinljus och värmeljus.
Jodå, elementen var varma och det borde ha räckt till. Men vad elementen inte räckte till var den friska vind som stundom drog runt i vardagsrummet. Från början trodde vi att det drog från fönstren eller altandörren och letade med ljus och lykta efter stället som ställde till med vinddraget. Men något sådant ställe fanns inte på hela nedervåningen. Emellanåt anklagade vi varandra för att ha takfläkten i gång. Men takfläkten stod stilla och den brukade vi inte använda vintertid. Vi i familjen frös, besökare frös, hunden frös. Det var kallt! Detta vinddrag uppmärksammades även av besökare - de undrade vad vi sysslade med - varför vi vädrade så intensivt när det var minusgrader ute. Men ingen hade vädrat och ytterdörren och altandörren hade varit stängda och ingen hade varken gått ut eller in på ett bra tag.
Rätt som det var när vi satt där och tittade på tvn och fikade så kunde det komma en rejäl kalla vindpust och håren reste sig på våra huvuden och huden knottrade sig. Till sist funderade vi på om vi hade blivit knasiga på något sätt - men slog bort tanken - för även besökare sa ju samma sak som vi. Det var kallt!
Till sist en kväll när jag satt ensam nere i tv-soffan kom den iskalla vindpusten flera gånger. Jag blev heligt förbannad... eller heter det kanske "oheligt förbannad"? I alla fall fräste jag till rakt ut i luften -"försvinn dit du hör hemma och visa dig inte här mer". Straxt blev jag väldigt rädd och tänkte på om det var något spöke och jag i så fall hade retat det på oss än mer.
Men efter det hände inget mer i vardagsrummet.
Mer än...
se text nr 14
Originaltexten är från 2004-11-04
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar