Och då börjar vi vandringen på skräckens aveny.
Jag ser dig!
En kall mörk kväll när du är på väg hem på en enslig gata sitter jag där och betraktar dig.
Föga anar du att du är bevakad.
Uppe på gatlampans topp sitter jag.
På långt håll har jag redan upptäckt dig.
Men du anar inget.
Jag har svårt att bestämma mig om jag är ond eller god.
Har ingen riktig känsla för det.
Kanske lutar det mot att jag i alla fall är av den ondare sorten...
Du har inte sett mig, för du har inte en tanke på att någon kan sitta på en gatlyktas topp.
Och skulle du mot förmodan ha upptäckt mig skulle du tro att du har drömt... för ingen mer än fåglar sitter på gatlyktorna.
Du kommer släntrande närmare och närmare där jag sitter.
Jag kan se in i din själ och läsa dina tankar.
Men vad jag ser behåller jag för mig själv och för egna ändamål.
När du går förbi under lyktan kan jag inte låta bli att sträcka ut min stora vinge och den snuddar lätt vid din kind.
Förtrollad tittar du dig omkring men kan inte se någon eller något.
Mjukt berörd går du vidare efter att försiktigt ha känt på kinden med din hand.
Jag ser att du tänker att du på något sätt måste ha somnat till och drömt under din ensamma promenad hem.
På plötsligt milt och gott humör där jag sitter, högt uppe på lampan, får jag för mig att jag ska blåsa lite stjärnstoft in i din själ.
Det kunde lika gärna ha blivit att jag svärtat ner din själ och sänt dig till avgrundens rand för att kämpa för ditt liv.
För det onda och det goda kämpar fortfarande om platsen i min själ.
Originaltexten är från 2004-01-04 och är en del av fem som hör ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar