Kristallhealingkurs... och andra utbildningar som jag plötsligt fått för mig att jag behöver

  

  

  

 Eller behöver. Jag behöver väl dem inte men känner att jag vill ha dem. 

Om vi börjar med Kristallhealningen. Jag har länge velat utbilda mig i något liknande. Länge. Inte funnit vad jag ville ha. Nu har jag funnit. Äger ju många kristaller. Använder dem också. Kanske då dags att lära lite mer om dem än vad jag redan kan. Man kan ju alltid lära mer. Det är inte särskilt tungt att bära kunskap. Det är inte som att släpa matpåsar från affären en gång var fjortonde dag. Det är tungt, kan jag berätta. Mycket tungt. Många påsar blir det också.

Kristallhealingkursen startar nu. Och det gläder mig. 

Sedan...

har jag alltid sagt att jag ska inte bli ett medium. Nej. Nej. Nej. 

Plötsligt. Så. Är. Det. Ändå. Aktuellt. 

Jag har länge drömt om att jag jagat spöken. Funnit dem och dokumenterat dem. Inte alltid jagat dem på flykten dit de ska. Ibland. Det märkliga i kråksången är att jag inte har haft det som mardrömmar. Tidigare var det äckliga mardrömmar med diverse spöken och andra läskiga varelser. Inte nu. Jag är cool, avslappnad och tar det isigt. 

Mitt i dessa nattliga drömmar... kom jag att få videoförslag på spökjakter. Med Laxtons. Inte har det blivit bättre efter att ha börjat se på dessa videos. Snarare tvärtom. Missförstå mig rätt nu. Jag är än mer fast besluten om att detta inte är det minsta läskigt. Ja, det kan väl kännas kymigt ibland när de går in i en och när de knuffas och nyps... men va sjutton. Det kan ju även levande göra. Jag är mer rädd för vad levande kan ställa till med. De slåss och jävlas. De mördar och plågar. 

Plötsligt så har det kommit upp om mediumutbildningar. Jag som sagt tvärt nej tidigare... känner nu att... ja, vad sjutton... detta är ju vad jag ska ta och fixa. 

Jag har gått mediala kurser där vi övat på rollen som medium. Det var inte alls svårt. De som jag var medium åt fann att jag talade om deras anhöriga som gått i förväg. Det var även lätt att tolka tarot- och orakelkort. Det är fortfarande lätt. Jag ser och känner och hör. Det har jag alltid gjort. 

I och med att jag nu kikar på spökjaktvideona så har jag fått så mycket bekräftat av allt jag sett, hört, känt och alla erfarenheter jag själv haft sedan barnsben och i det spökhus vi en gång levde i. 

Nu har jag hamnat rätt känns det som. Nu är det detta jag ska ägna mig åt. Det andliga, mediala. Min utveckling. Min framtid. Att det skulle ta så lång tid att komma på det bara... 

kanske för att jag varit tjurig. Mer troligt att jag måste komma till ett speciellt steg i mitt liv först. För jag är inte så tjurig som det kanske låter. Jag är bestämd bara. 

Mer om detta lär nog komma! Är inte detta synkronicitet?