Karolinerna - en berättelse från vår vistelse i Jämtland

 

 

För många år sedan träffade jag på Karolinerna för första gången. Tror det var 1999. Det var i norra Jämtland - Tåsjö. Jag såg dem vandra över fjällen och bergen i armod och elände. Frusna, trasiga kläder och utsvultna. På väg hem från ett krig som inte blev som de trodde. 

Hur det kom sig att jag fick kontakt med dem vet jag inte. De bara kom. De fick sedan vara med i en släktkrönika jag skrev år 2001, med T:s släkt i Tåsjö. Sedan har de varit tysta och inte påkallat uppmärksamhet. 

Nästa gång jag fick kontakt med Karolinerna var i en by nära Åre, i juni/juli 2025. Natten till 28/6 eller 29/6 kom de till stugan där vi var. De travade och vandrade genom stugan. Trampade och klampade. Stöveltramp. Både i takt och otakt. Jag vaknade otaliga gånger av deras trampande och klampande. De hördes mumla och prata emellanåt. Tänkte att detta måste ju de andra två ha hört men ingen sa något om detta. Det var nog bara jag som hörde dem. 

Några dagar senare var vi till Handöl, då såg jag att det fanns en utställning om just Karoliner. De var intressant. I alla fall för mig. Vid Handöl gick ju bevisligen den del av hären som kom från den delen av Norge som var närmast. Fick en känsla av att det kom Karoliner lite här och var från norska gränsen på den tiden. De flydde ju från kriget i Norge som gick lite fel. 

Nästa gång de uppenbarade sig var näst sista natten i stugan, 5/7. Då levde de inte om lika mycket. 

Hemma igen 7/7… morgonen den 8/7 i meditation fick jag rådet av min guide att hjälpa dem till rätt ställe… 

för de var fortfarande påtagligt närvarande hos mig. 

Jag vände mig då till dem och bad dem att titta efter om de såg Paradiset. När de såg Paradiset skulle de gå dit för att där var deras nära och kära. En efter en lämnade de denna värld. 

En berättelse ur verkliga livet. 

Om vi tar bort sol och koldioxid... så blir allt så bra... eller hur?

Björken har lövat. 

Det blommar. Inte bara maskrosor. Alla vårblommor. 

Det kvittrar och glittrar. 

Det är helt underbart. Och att det är tidig vår. 

Förr om åren, när vi bodde på fel ställe, så var våren så sen och skenade förbi i en faslig fart. Vi hann bara blinka till så var det över. 

Mina söta vänner. Maskrosor. Fast alla blommor är mina vänner. Bara det att denna skiner som en sol. Och solen är viktig i mitt liv. Den har alltid varit viktig.

Den borde vara viktig i allas liv. För utan solen hade vi inget liv. Då hade vi fått kasta in handduken redan innan vi var påtänkta. 

Dumheterna som en del har för sig... att dimma solen. Det är just bara dumheter. Hur i hela sjutton tror du att vi ska få mat att växa? Hur ska vi själva kunna leva? Hur ska djur och natur leva? Allt är faktiskt beroende av solen. Och luften. Koldioxiden. Som några tänkt att vi ska ta bort. Ja, det var fel tänkt, för utan den blir det också dåligt med någon tillväxt av det vi ska käka. 

Det är så många som tänker fel nu för tiden. Fel, fel, fel... eller inte tänker klart. Det är på det sättet allt blir bara dummare och dummare. Det är lika dumt som om jag skulle måla en tavla med ett hus i naturen. Då drar jag bara ett litet rött streck och säger att den är klar. Och det är den ju inte. Jag har ju bara tänkt och gjort i ett steg. För att det ska bli ett hus i en natur så måste jag ju tänka flera steg och göra flera steg. Eller hur?

Idag talade jag med min guide om sådana saker. Dumma saker som människor gör. Guiden håller med om att människor gör korkade saker. Eller rättare sagt att en del människor gör korkade saker. Tänker inte i flera led. Tänker inte på hur beslut drabbar omgivningen. Detta får konsekvenser. På flera plan. Vi har ofta många och långa konversationer, min guide och jag. 

 

Utställning Konst & Kulturrundan i Kolbäcksådalen

 Jag har i år deltagit i Konst & Kulturrundan i Kolbäcksådalen. Den gick av stapeln under påskdagarna. Många härliga deltagare hade målat och hantverkat av hjärtans lust och ställde ut en del av sina alster.

Många besökare hade vi. Vi slog förra årets besökarantal och nu är det väl läge att slå detta rekord nästa år. För de flesta av oss lär återkomma. Kan ju inte garantera att alla vill ställa ut nästa år. 

Nu i maj månad, närmare bestämt 16 - 25 maj ställer jag ut i Fagersta. Hamnboden, som ligger på hembygdsgåden i Fagersta. Om de blir några fler utställningar är inte planerat i dagsläget. Men... nu har jag liksom fått blodad tand. 

Att mina målningar var lite av sin sort såg jag. De flesta har inte den sortens målningar som jag har. Inte så att de andras är fel. Nej då. De är inte lika mina bara. Och meningen är ju att vi alla ska ha vår egen stil. Det blir bäst så. Det är därför vi är olika. Det är som i ett pussel. Vore alla bitar lika så blev det inget färdigt pussel och ingen bild på pusslet. Enkelt!

Ibland tar det en väldig tid...

 

men inspirationen att måla har tagit fart igen. Trodde att den var borta och försvunnen... men den fanns. Någonstans. Lite gömd men inte glömd. 

Bland annat har det blivit denna målning. "Shaman Sihkki - the spirit man". Akryl på duk. 

Den är inte så grå som det kan se ut på bilden. Den är blå och vit och grå och turkos plus några andra färger. Att hans mössa skimrar i nästan brunt är bara kameralögn. Och dåligt ljus. Den här ska man se i bra ljus. Då framträder det mesta i sin glans. Storleken är 50x50 cm. 

Nästa målning, som hör ihop med denna... blir på lilla Tinder. Men det dröjer ett tag innan den lär bli visningsbar. 

The Kingdom Come

Imagine Dragons - Demons (Lyric Video)

Jag drömde. Det handlade om ett hus där det skulle vara en utbildning... eller något liknande. Vi var ett antal damer. Bland annat en dam jag känner. Vi höll på att installera oss i våra rum, som hade utlovats som små lägenheter. Men så var det inte. Det var rum. Och vi delade kök, badrum och vardagsrum. 

I alla fall. Mitt i vår installation där vi småsnackade med varandra och grejade med vårt...

så kom orden...

The Kingdom Come...

bara de orden. Och med den melodi där de hör hemma. Jag fick skarpa order i drömmen att komma ihåg detta. Just de orden. Jag kom ihåg. 

Men jag vet inte vad som menas med detta. Just nu. Kommer nog på. Så brukar det vara. Och det handlade inte om låten med Imagine Dragons. Det var orden. Så det är väl bara att invänta vad det handlar om. 

Lite tänkte jag på hur jag fick till mig när vi i somras var i Anundshög och jag fick en vision. Jag såg hur jag stod, i ett tidigare liv, och sträckte ut armen och handen och pekade ut mot omgivningen och sa "detta är mitt rike". Fast det är en annan historia... som kanske kommer även hit. 

Nä, det handlar inte om något storhetsvansinne. Det handlar om sådant som inte alla förstår. Intuition. Vision. Andra tider. Inre seende. Ja, du vet. 

Och å andra sidan. Jag är ju nu i mitt rike. Jag är hemma. Jag är åter. Ordningen återställd. 

Dagens musik och meditationstips

Blue Ray Starseed 741 Hz Starseed Activation & Meditation for Awakening

Kontakt!

 En kväll åkte vi en bit utanför stan. Spökjakt stod på schemat. Eller spöken... det är inte helt rätt ord. Själar, andar, ja... vad ska man säga?

I alla fall. 

Vi fick kontakt med två damer. Snacksaliga. Kanske har de inte så många som snackar med dem där de höll till. Efter ett tag tackade vi för oss drog oss hemåt. Kallt var det och myggen var lika snacksalig den också. Fast de snackade inte, de surrade och ville stickas. 

En annan kväll kommer vi att åka till avrättningsplatsen. Det blir en helt annan historia.

Magi med trollsländor

I söndags var det fint och skönt väder. Vi tog en tur till skogen. Som vanligt trevligt och mysigt.

Såg trollsländorna flyga runt lite längre bort. Men aldrig långt borta. Kallade på dem...

att mina trollsländor... mina drakar... skulle komma nära oss. 

Och nära oss kom de. 

De satt på oss. Viskade. Talade om ting inte alla förstår. Länge. Länge. Helt stilla. Där kunde vi fortsätta med att inta vårt kaffe... de satt kvar och viskade till oss ändå. Inget skrämde dem på flykten.

Helt magiskt! Här fanns hur mycket tid som helst att detaljstudera dem. De ville även vara med på foto. Många fina foton blev det. Magiska foton. 

Trollsländor hör till drakfamiljen. Därav att jag även kallade på dem. Drakarna. 

Det är inte första gången vi har trollsländorna så nära. De kommer alltid till oss... nästan oavsett var vi är. Även inne i stenstaden dyker de upp. Fast att det inte är rätt ställe för dem. Men ändå så kommer de susande i luften. 

Många tycker att trollsländor är äckliga... farliga... hemska... Nej. De är inte hemska och farliga. De är harmlösa för människor. De käkar andra insekter som de tar i luften. Vi människor är ju inga insekter. Ta dig gärna en stund i skog och mark och kalla på trollsländorna/drakarna. Det är magiskt. Inget du kommer att ångra.
 

En man talade med oss...

Det här var en så kallad "spökjakt". Men man ska inte jaga spöken. Det är inte det som är vitsen. Man ska ha respekt för dem och behandla dem väl, lika som om de var levande människor fortfarande. De är ju människor i en annan form... bara. 

Idag, söndag 2 juli 2023, åkte vi till detta ställe. Franzens kulle i Säbrå. Med oss hade vi K2: orna. EMF-mätarna. Tänkte väl inte att det skulle visa något utslag där… men det fick vi. Någon kommunicerade med oss via dessa. En man. Som inte var biskopen, som sägs ha gillat att sitta här och skalda och meditera. Hade tänkt och trott att när det väl hände skulle jag/vi bli lite rädda. Men nej! Ingen rädsla. Bara lugn. Som om det enda jag gjort i mitt liv varit att kommunicera med de vi oftast inte ser. Och visst har jag gjort så. Det har jag. Nu med dessa instrument känns det ännu lättare att snacka med dem. Det kändes bra. Fick en del svar. Tänker nog åka dit igen, lite senare. Kanske när mörkret åter lägger sig som en filt över vårt land. Men… jag är ganska mörkrädd av mig… Det var när vi var hit första gången jag hörde någon som sprang upp för stigen bakom min rygg, där jag stod och mixtrade med kameran. Då hade vi inte fått dessa instrument än. Nu har vi dem och kommer att sakta men säkert öva oss på mer kontakt. Det är inget man måste och ska… det har kommit naturligt för mig/oss då vi redan upplevt massor i vårt liv. Ända sedan barnsben. Filmade inget denna gång. Var ju ”bara” en övning 😁

Meditation - Kuthumi

 Tidigt på morgonen mediterar vi. Innan folket vaknar och börjar röra om i energierna. Härligt att få "vara ensam i energierna" ett tag. Likaså är det härligt när folket lagt sig på kvällen och allt lugnar ner sig. 

Det är därför jag vill ha ett hus. Och mina/våra egna energier. Är man känslig så känner man av andras energier. På gott och ont. 

I alla fall...

morgonmeditation. Är den bästa. Nu har det två morgnar i rad varit lite annorlunda meditation. Jag har funnit en ny... ja, vad ska jag säga? En ny energivarelse. Kanske. Eller varelse... det låter som ett djur ungefär. Det är det inte. Inte för att djur är fel. Nej då.

Den jag fick äran att få kontakt med var Kuthumi. En mästare. Vilken energi. Jösses. Och jag kände igen energin. Inte obekant alls. Stark. Kärleksfull. Omhändertagande. Han påtalade att vi har rest ganska länge tillsammans i livet. Undra på att han var bekant...

Fick lite "goda råd" på vägen. Och att vi kommer att "ses". Så nu väntar jag på nästa gång. 

När man får besök - del II

Hon har uppenbarat sig igen. För det är en hon.

I en ny meditation kom hon tillbaka. Jag fick hennes namn och var hon kom från. Och hon följer mig. Hur länge vet jag inte. Så länge det behövs. 

Hon är lång. Smal. Talar ett språk som jag inte borde fatta... men det gör jag. Vi snackade båda. Hon var klädd i en vackert blå... liksom... overall. Och med ett vackert bälte i midjan, som glimmade i olika färger. 

Är ju också liksom lite kul att jag kan teckna av de jag möter. 

 

När man får besök

Här om dagen fick jag besök. 

Det var i en meditation. Den handlade inte alls om henne. Inte om något annat heller som kanske kan vara förknippat med henne. Hon bara dök upp. Tittade på mig med allvarlig blick. Och så var hon borta.

Det var som att hon satt och stödde huvudet i handen. Hennes huvud var väldigt trekantigt i formen. Inte så att jag inte vet hur ett huvud ser ut och ritade fel. Hon såg ut så där. Ögonen var väldigt avlånga, likaså munnen. Näsan liten och rak. Håret långt, faktiskt lite stripigt.

Har aldrig sett henne förut. Ingen aning om vem hon är. Inte träffat henne sedan heller. Det har ju trots allt gått några dagar sedan hon visade sig. 
 

Det spökar! – Om en del spökerier vi upplevt

En liten aning om det vi upplevt. Och detta bara i ett par av våra hus vi hade. 

Egentligen skulle jag kunna berätta - massor - det skulle bli som en tjock bok med många sidor i. Och då är det bara jag. Mannen i mitt liv har också massor att berätta. Minst lika tjock bok där också.

Där vi bor nu är det relativt fritt från stök och spök. Damen som bodde i vår bostad innan kom och ville hem men det gick inte. Hon fick vända i dörren. Den dörr hon försökte att låsa upp. Jag berättade för henne att det var vi som ägde och bodde i bostaden nu och att hon skulle söka sig hemåt i en annan sfär och dit där hennes man var. Och efter det så blev det slut på "inbrottsförsöken" i ytterdörren. Stackars gamla tant. Men nu är det frid för henne. I alla fall har hon inte varit hit något mer. 

Det var lite om detta...

mer kommer kanske... en vacker dag. 

Kristallhealingkurs... och andra utbildningar som jag plötsligt fått för mig att jag behöver

  

  

  

 Eller behöver. Jag behöver väl dem inte men känner att jag vill ha dem. 

Om vi börjar med Kristallhealningen. Jag har länge velat utbilda mig i något liknande. Länge. Inte funnit vad jag ville ha. Nu har jag funnit. Äger ju många kristaller. Använder dem också. Kanske då dags att lära lite mer om dem än vad jag redan kan. Man kan ju alltid lära mer. Det är inte särskilt tungt att bära kunskap. Det är inte som att släpa matpåsar från affären en gång var fjortonde dag. Det är tungt, kan jag berätta. Mycket tungt. Många påsar blir det också.

Kristallhealingkursen startar nu. Och det gläder mig. 

Sedan...

har jag alltid sagt att jag ska inte bli ett medium. Nej. Nej. Nej. 

Plötsligt. Så. Är. Det. Ändå. Aktuellt. 

Jag har länge drömt om att jag jagat spöken. Funnit dem och dokumenterat dem. Inte alltid jagat dem på flykten dit de ska. Ibland. Det märkliga i kråksången är att jag inte har haft det som mardrömmar. Tidigare var det äckliga mardrömmar med diverse spöken och andra läskiga varelser. Inte nu. Jag är cool, avslappnad och tar det isigt. 

Mitt i dessa nattliga drömmar... kom jag att få videoförslag på spökjakter. Med Laxtons. Inte har det blivit bättre efter att ha börjat se på dessa videos. Snarare tvärtom. Missförstå mig rätt nu. Jag är än mer fast besluten om att detta inte är det minsta läskigt. Ja, det kan väl kännas kymigt ibland när de går in i en och när de knuffas och nyps... men va sjutton. Det kan ju även levande göra. Jag är mer rädd för vad levande kan ställa till med. De slåss och jävlas. De mördar och plågar. 

Plötsligt så har det kommit upp om mediumutbildningar. Jag som sagt tvärt nej tidigare... känner nu att... ja, vad sjutton... detta är ju vad jag ska ta och fixa. 

Jag har gått mediala kurser där vi övat på rollen som medium. Det var inte alls svårt. De som jag var medium åt fann att jag talade om deras anhöriga som gått i förväg. Det var även lätt att tolka tarot- och orakelkort. Det är fortfarande lätt. Jag ser och känner och hör. Det har jag alltid gjort. 

I och med att jag nu kikar på spökjaktvideona så har jag fått så mycket bekräftat av allt jag sett, hört, känt och alla erfarenheter jag själv haft sedan barnsben och i det spökhus vi en gång levde i. 

Nu har jag hamnat rätt känns det som. Nu är det detta jag ska ägna mig åt. Det andliga, mediala. Min utveckling. Min framtid. Att det skulle ta så lång tid att komma på det bara... 

kanske för att jag varit tjurig. Mer troligt att jag måste komma till ett speciellt steg i mitt liv först. För jag är inte så tjurig som det kanske låter. Jag är bestämd bara. 

Mer om detta lär nog komma! Är inte detta synkronicitet?

Minnen från i somras - Anundshög

En kolteckning jag gjorde efter att ha varit i Anundshög. Vid skeppssättningen och gravhögarna. Det var en upplevelse. 

Jag fick bilder och kontakter från förr. Åkte i en svindlande fart bakåt i tiden till vad som varit. Fick se människor och livet och hur de agerade och levde. Spännande. Fascinerande. 

Var dit första gången i maj 2022. Sedan var vi dit i augusti också. Redan innan vi varit där i maj så hade stället dragit i mig och kallat mig. Det fortsatte efter majbesöket. Efter vi varit där i augusti kallade det inte lika högt längre. Men... det finns en dragning fortfarande. Det är inte klart med vad jag ska få se och höra. Uppleva. 

Kände mig mycket hemma där. Fast inte helt i Anundshög, mer lite öster om Västerås. Slätten, som man kan se från Anundshög. Fick en aning om att jag varit där förr. För länge länge sedan. Och så kan det ju vara. Jag är ju faktiskt från Västmanland. Fast lite norr om detta, i detta liv. "Stolt västmanlänning".

Nu har jag precis gått genom materialet (filmer och foton) från vår vistelse i Tidö-Lindö och Västerås. Härliga tider. Dels var det ett underbart väder, förutom tromben då, och dels var det underbart att bara vara i energierna och mitt hemma!

Filmen kommer. Den blir lång. Tror jag. Eller i två delar. 

 

Gör som havet - våga!

Varje gång vi gör meditationen Våga... så hör vi havet som bakgrundsljud. 

Det får mig att tänka på när vi var vid havet och jag såg de små mildgröna halvt genomskinliga havsväsen som bodde där. De var mellan tio och ca 40 cm höga. Nästan genomskinliga och i en vacker milt grön färg. Som havsfärg när det är grönt. 

De visste att jag såg dem. De lekte i vattenbrynet. Kikade emellanåt mot mig. 

 

När jag sprang på Tundran

Stive Morgan  - Philosofy Of Life (Альбом 2019)

För ett antal år sedan gjorde jag en sorts behandling. Det var en spirituellt bevandrad medmänniska som guidade mig, trummade och skallrade. Några kristaller var också inblandade. 

Jag skulle gå in i ett träd. Det träd jag såg var imponerande stort. Jag klev in i trädet. Inget konstigt med det. Sånt kan man göra. Och kan man inte så är det bara att använda sin fantasi. Inget mer med det.

Väl inne i trädet skulle jag fortsätta ner i rötterna i jorden. När rötterna tog slut kom jag ut i jorden och tog mig upp på marken. Då var jag en varg.

Jag sprang, med stora kliv. På den frusna tundran. Sibirien. Sprang snabbt. Vilken frihet. Vilken lycka. Fantastiskt. Tittade mig omkring medan jag sprang. Jag sträckte ut i full frihet. Inte i någon sorts rädsla eller på grund av att jag varit i trädet, rötterna eller jorden. Bara av ren livsglädje. Med långa kliv. Allt var underbart bara. 

Detta fantastiska glömmer jag aldrig. När jag var varg.

Kanske inte så konstigt att jag var varg. Jag har två vargar med mig... och en låtsasvarg, min hund. 

Medmänniskan som guidade mig till detta tyckte att det var obehagligt och ville avbryta vad den sysslade med. För mig var det inte det minsta obehagligt. Senare höll sig medmänniskan på avstånd. Ville inte ha med mig att göra. Trist för denne!

Jag tänker ofta på när jag var varg och sprang i frihet och glädje när jag hör Stive Morgans låtar.