Platsen låg förunderligt vackert beläget. På en udde ut i en sjö. Med utsikt över Marsfjällen.
När solen sken var det så vackert där. Men även mitt i det vackraste och varmaste solsken kunde det plötsligt bli "kallt, mörkt och dystert". En mörk och kall känsla infann sig... det blev en helt annan atmosfär. Och man kände sig minst sagt liten och rädd! Hela tiden var det en känsla av att vi inte var ensamma där men det fanns liksom inget att ta på mer än den atmosfär som infunnit sig. Och den är så tjock och tung så man kunde nästan skära bitar ur den med kniv. Man blev själv lite ledsen och deppad när den känslan kom... och det har vi alla upplevt som var där.
Enligt de äldre som bott där i trakten har det funnits ett sågverk där vi hade vår lilla koja. Och på ett sågverk händer ju ibland olyckor. Det kan vara det vi märkte på olika sätt. Att de som förolyckats, eller människor som en gång arbetat där, fanns kvar och visade upp sig och sina känslor för levande människor.
Många gånger talade vi om att flytta upp lillkojan upp efter sluttningen mot vägen. Eller på ovansidan av vägen, men då skulle vi mista den fina utsikten och närheten till vattnet och det ville vi ju inte.
Nu har vi inte varit där på många år. Funderar om mannen och jag kan åka dit ensamma tillsammans med hundarna till sommaren. Ska bli intressant och se vad hundarna säger. De brukar ju ha åsikter om "skrömt" och märker när det händer märkliga saker. Ibland blir de vaksamma och varnande och andra gånger rädda. Förutom en gång på landet i Jämtland... då tiken blev väldigt glad.
Men den historien tar vi en annan dag. Ha´re gott bland spöken och annat löst småknytt denna vecka! En dag ska jag tala om för er hur man gör för att slippa spöken och småfolk...
Originaltexten är från 2004-11-03
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar