Att när jag hade mitt skrivbord nere i ett hörn i vardagsrummet - innan jag flyttade det upp till övre våningen - kunde känna hur någon stod bakom min rygg. På vänstra sidan bakom mig när jag satt och arbetade eller skrev mina berättelser.
Det var precis som om en levande människa stått bakom min rygg och jag kunde känna värmen som strålade ut. Första gången började jag prata med, vad jag trodde, var gubben min som stod bakom mig. Men fick inget svar. Tittade efter... och där var tomt... tomt... bara luft. Gissa om jag blev snopen?
Sedan har det hänt flera gånger.
Men inget mer sedan jag gick in i väggen och tappade bort all sans och allt förnuft. Kanske fanns de alla där men att jag i mitt stressade tillstånd inte förmådde "se" dem fullt ut... mer än ytterst små glimtar. För trots allt tycker jag nog att spöken, oknytt eller vad man ska kalla dem i den andra dimensionen har sina fördelar... livet blir lite mer spännande! Och jag gillar spänning! Dock inte den spänning som finns i eluttagen. Den är bara för elektriska maskiner och dylikt.
Originaltexten är från 2004-11-04
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar