Skuld och skam - om att skuldbelägga den som ingen skuld bär

Länge, länge, länge... har min önskan varit att återkomma till mina rötter. Troget och tålmodigt har jag ändå stannat där jag inte trivts. Allt för att tillfredsställa andras önskan och vilja. 

Barnen har numera egna liv. Och är också flyttbara... det vill säga... de kan också resa dit där jag finns. Och jag kan resa dit de finns. Inga problem med det. Och barnen är inte problemet. Varken mina barn eller makens barn. 

Problemet dök upp i annan nära släkt. "Förbud" att semestra i mitt hemma. Till och med. Förbud på det sättet att ingen "hade godkänt" att vi åkte och förlustade oss. Och det var en sur och mycket märklig inställning på dem när vi träffade dem efter vår resa. Ingen tyckte att det behövdes att resa. Och speciellt inte dit vi åkte. Nä, vi skulle sitta hemma och inte slösa på pengar som någon annan kunde ha fått. 

Dessutom skulle vi ge service till de som inte gillade att vi åkte som vi ville. Att vi levde vårt liv som vi ville. Medan de levde som de själva ville. 

Nu är det skuldbeläggning till max. Skambeläggning. Bara för en flyttning. Inom landet. Inget konstigt med det. Vi ville byta bostadsort. Jag ville hem. Största delen av mitt liv har jag bott där andra ville att jag skulle bo. Nu är det slut med detta. Nu vill jag bo där jag vill bo. Det är ju inte som att vi flyttar till en annan planet. Men så ses det...

Nu är vi totalt uteslutna ur släkten (inte bland barnen). Det sänds brev med krav. Krav på att vi ska göra si och göra så. Att vi har skuld på grund av att vi i slutet av året flyttar. Dit vi själva vill. Och det är inte ens så att mannen i mitt liv inte vill. Han vill flytta han med. Lika mycket som jag vill det. 

Men nej. Vi "får inte flytta". Redan samma dag som vi berättade att vi troligen flyttar i slutet av året så sammankallades släkten och beslutade om repressalier mot oss. Men de kommer ingen vart med det. Vi blir bara än mer beslutna att vi ska leva det liv vi vill leva. För så ska alla få göra. Det är inte så att vi lever något märkligt eller kriminellt liv. Vi har samma liv som de allra flesta vuxna. Inget konstigt med det. Men nu svartmålas vi å det grymmaste. 

Men det lär slå tillbaka på dem själva! Det var det där med karma... bland annat. 

Skulle kunna berätta en massa skit här, men var och en kan tänka sig själv. Vi har inte gjort något fel. Vi flyttar. Inget mer med det. Och det beror inte på något annat än att vi vill flytta. Inga konstigheter med det. Vill man flytta får man flytta. Hur många andra flyttar inte?

Dessutom är vi myndiga. Vi var det i alla fall sist vi kollade. 

Jag mår bra!

 men det finns många som inte mår speciellt bra. Det kan vi både se och höra och känna. 

Man ser det på deras beteende. Märkliga beteenden. Inte som vanligt. Eller det som var vanligt för de människor som beter sig. Men jag vet hur de har betett sig emellanåt... i perioder... så egentligen borde jag inte vara förvånad. 

Man kan höra det också. I alla fall om öronen sitter fast där de en gång suttit. Det är inte svårt att höra när det gnäller och skäller och gnisslar och gnekar. 

Sedan kan man också känna det. Energi. Frekvenser. Och att vara uppkopplad. Men det tror ju inte alla på. Alla kan känna. Bara man tror sig om det. Inget konstigt alls. 

Ja, det skaver i vissa. Riktigt jäkligt skavigt. Skavsår. Rött och irriterat. Men det är denne som själv satt skavsåren i sig. Ingen annan. Titta på dig själv först innan du gnäller på någon annan. Allt är inte någon annans fel. Är du felfri? Tror jag inte. Finns ingen som är felfri. Det är det som är det fina i kråksången. Eller så är vi alla felfria. Finns inget grått mitt emellan. 

Vissa människor tror att de kan bestämma allt. Hur andra ska leva. Hur andra ska inte leva. De tror att de kan bestämma över andras liv. Så funkar det inte. Var och en bestämmer över sig själv. Det är bara att hacka i sig.

Själv gör jag det som är bra för mig och mitt. Naturligtvis tillsammans med den jag lever med. Det underkänns av vissa andra som ska bestämma om jag ens får andas. Skulle inte tro det. Det är jag som bestämmer hur jag andas och lever. 

Gör likadant du med! Lev ditt liv. Ingen annans. 

Om en resa...

Vi reste på en ynka veckas semester på annan ort. Det ogillades av vissa redan från första dag vi berättade det. 

Vi hade bokat boende tidigt. Som man plägar göra. Annars står man där med ett tält ute i skogen... möjligtvis. Vi ville inte tälta. 

Åkte på en mycket härlig semester. Underbart väder och underbar trakt. Många utflykter och promenader. Levde gott. Med varandra. Och med andra medmänniskor vi mötte. Allt var frid och fröjd. 

Kom hem. Då small kalabalik-blixten. Någon hade dragit upp detta i snoken så till den milda grad att nu går drevet med hat och hot. Allt för att vi har semestrat. 

Eller om det var flytten som kommer att gå av stapeln senare i år. Kanske båda delar. För vi "får ju inte" resa som vi vill. Vi ska sitta hemma och vara tillgängliga. Fast för vem vet jag inte. Det framgår inte. Redan förra året fick vi hot om att all kraft skulle tas från oss om vi bosatte oss någon  annanstans. Eller om vi åkte bort på resa. Nä. Så fungerar det inte. 

Så fort någon hotar mig och mitt så är det stopp. Detta får inte fortgå. Och dessutom inte av så löjliga skäl. Fem vuxna människor ska försöka att tvinga mig att göra som de vill. Att sitta inlåst hemma och ge service till dem. NEJ! De är kapabla att serva sig själva. De är helt normalt funkande människor. Utom i tänket!

Så skitstormen bröt ut.

Tilläggas ska att det är inte våra barn.