"mina ord är som ett garnnystan... varje nystan är en ny berättelse... och sen ringlar orden på lika som garnet och när garnet tagit slut... då är berättelsen slut... och jag börjar på ett nytt garn och ringlar ut det lite hit och lite dit... eller om mina alla ord är som vägar... tänk en fin grusväg på landet... så strör jag mina ord och gör en alldeles vacker grusväg"
Ur en längre text från februari 2005
Varit borta. Mycket borta.
Springer hemåt i rask takt.
Försöker att inte snubbla i mörkret.
Lokaliserar månen och springer mot den.
Borde hitta hem då.
Ser inte den svarta katten som kommit loss ur kattburen.
Smäller i knäet i kattskallen.
Nej kattskålen.
Asch, kattburen menar jag.
Katten klår mig gul och blå.
Jag morrar och fräser.
Katten rusar bortåt.
Jag ser inte var månen är.
Var har jag mitt hem?
Famlar med händerna framför mig.
Känner månen.
Då vet jag att jag är på rätt väg.
Sparkar i tån i en sanslös stjärna.
Nä, redlös var det.
Ursäkta stavfelet.
Aktar mig för the Milky Way.
För det är fel väg hem.
Tjena trollet, gå och lägg dig.
Ser månen.
Snart hemma.
Blir så glad att ögonen lyser.
Ser nu min väg hem.
Ögonen och månen lyser min väg.
Här har ni mig. Hemma.
Godnatt!
En text från år 2005, i augusti. Hur jag tänkte då jag skrev den vet jag inte, däremot är det mycket troligt att det var sen kväll eller till och med en ganska tidig natt. Troligt är också att månen sken. Att det hade varit en mörk hundpromenad runt större delen av det stora kvarteret för nattpinkning av hundarna. Tiken var den som var lättskrämd i prasslande rasslande skog, hanen blev i sådana fall plötsligt den store polisen, vädrade och trippade på tå i full beredskap. Fast för vad visste han nog inte så väl. Aldrig hände något. Mer än att det prasslade och tasslade... kanske ibland att vi skrämde upp en och annan fågel. Det var inte så upplyst på långa sträckor där vi gick.
Sådant som ramlar in i huvudet på mig. Och som vill ramla ut på en pappersbit någonstans för att kanske sedan bli något... stort eller litet. Eller bara en ramsa, för ramsandets skull.
Många är de ord som ramlat ut från mitt huvud under alla år. Nu trängs orden där igen efter några år av torka.
Så... nu kör vi.
