Om en resa...

Vi reste på en ynka veckas semester på annan ort. Det ogillades av vissa redan från första dag vi berättade det. 

Vi hade bokat boende tidigt. Som man plägar göra. Annars står man där med ett tält ute i skogen... möjligtvis. Vi ville inte tälta. 

Åkte på en mycket härlig semester. Underbart väder och underbar trakt. Många utflykter och promenader. Levde gott. Med varandra. Och med andra medmänniskor vi mötte. Allt var frid och fröjd. 

Kom hem. Då small kalabalik-blixten. Någon hade dragit upp detta i snoken så till den milda grad att nu går drevet med hat och hot. Allt för att vi har semestrat. 

Eller om det var flytten som kommer att gå av stapeln senare i år. Kanske båda delar. För vi "får ju inte" resa som vi vill. Vi ska sitta hemma och vara tillgängliga. Fast för vem vet jag inte. Det framgår inte. Redan förra året fick vi hot om att all kraft skulle tas från oss om vi bosatte oss någon  annanstans. Eller om vi åkte bort på resa. Nä. Så fungerar det inte. 

Så fort någon hotar mig och mitt så är det stopp. Detta får inte fortgå. Och dessutom inte av så löjliga skäl. Fem vuxna människor ska försöka att tvinga mig att göra som de vill. Att sitta inlåst hemma och ge service till dem. NEJ! De är kapabla att serva sig själva. De är helt normalt funkande människor. Utom i tänket!

Så skitstormen bröt ut.

Tilläggas ska att det är inte våra barn. 

Resa

Det närmar sig. Med stormsteg. Att åka hem. Snart drar vi...

Jag har känt energierna byggas upp under ca fjorton dagar. Det har pockat och dragit. Jag vet ju vilka ställen som drar lite mer än de andra. Och dit ska vi. Kolla just... energier.

Det känns lite märkligt. Det där när energierna kallar. Drar. Påminner. Om att de finns. Om att jag ska dyka upp. Om att berätta saker för mig. Om att jag kommer hem. På ett sätt tillbaka till brottsplatsen. Fast jag har inget brott att tala om. Inte ens att viska om. Jag ska bara sluta cirklarna. Äntligen.

Ja, äntligen. För i såååå många år har jag längtat hem. Längtat och längtat. Och. Nu. Händer. Det.

Inte bara i en semestervecka. Vi har en flyttning längre fram. Och den går HEM. Vi båda flyttar. Tro inget annat. Min respektive är lika glad som jag är. Inuti finns ett glatt skratt... som ibland rinner ut. Mer och mer. För vi har rätt att vara glada.

Vet att det finns de som inte alls gillar vad vi har för planer. Men det får stå för dem. De kan göra planer och förändra sina liv de också. Ingen har hindrat dem. Inte vi i alla fall.

Det enda problemet med att vi flyttar är att mitt andra hemma... Jämtland... blir så långt borta. Får väl lösa det med en husbil. Semester tar vi från maj till september så det blir inga problem. Jämtland finns ju kvar. Och där är så kallt om vintern. Klimatet är lite bättre dit vi ska.

Blir bra det!

 

Måla mera

Känner för att måla en till...

av den här sorten...

den var spännande...

att måla... för jag visste inte vad som skulle dyka upp...

det blev Landet Bortom.

Men först semester och en resa. Mitt i sommaren, för en gångs skull. Det har varit semester på märkliga tider de flesta år. Nu är det slut på det. Nu tar vi semester när vi vill... bara för att vi vill.

Efter semester börjar också nedräkning till en flyttning. Helt jädra underbart! Ja. Så är det. Mycket att göra men tid för lite avkoppling och målning samt filmande blir det också. 

 

En man talade med oss...

Det här var en så kallad "spökjakt". Men man ska inte jaga spöken. Det är inte det som är vitsen. Man ska ha respekt för dem och behandla dem väl, lika som om de var levande människor fortfarande. De är ju människor i en annan form... bara. 

Idag, söndag 2 juli 2023, åkte vi till detta ställe. Franzens kulle i Säbrå. Med oss hade vi K2: orna. EMF-mätarna. Tänkte väl inte att det skulle visa något utslag där… men det fick vi. Någon kommunicerade med oss via dessa. En man. Som inte var biskopen, som sägs ha gillat att sitta här och skalda och meditera. Hade tänkt och trott att när det väl hände skulle jag/vi bli lite rädda. Men nej! Ingen rädsla. Bara lugn. Som om det enda jag gjort i mitt liv varit att kommunicera med de vi oftast inte ser. Och visst har jag gjort så. Det har jag. Nu med dessa instrument känns det ännu lättare att snacka med dem. Det kändes bra. Fick en del svar. Tänker nog åka dit igen, lite senare. Kanske när mörkret åter lägger sig som en filt över vårt land. Men… jag är ganska mörkrädd av mig… Det var när vi var hit första gången jag hörde någon som sprang upp för stigen bakom min rygg, där jag stod och mixtrade med kameran. Då hade vi inte fått dessa instrument än. Nu har vi dem och kommer att sakta men säkert öva oss på mer kontakt. Det är inget man måste och ska… det har kommit naturligt för mig/oss då vi redan upplevt massor i vårt liv. Ända sedan barnsben. Filmade inget denna gång. Var ju ”bara” en övning 😁

Snart semester!

 Yes! 

Om en vecka är det äntligen semester. Då drar vi. Hem. 

Det känns väldigt skönt. Jag gillar alltid att se något nytt. Det piggar upp och laddar batterierna samtidigt. Ja, om man inte har en sådan semester som innebär att slita häcken av sig... på något sätt. Men det är slut med sådana semestrar. 

Längtar!